Berlinmuren
Berlinmuren – fotograf Christina Soldan 2019

Jag minns Berlinmuren. Jag hade aldrig varit utomlands. Vi levde i en kommunistisk diktatur med strikt stängda gränser. Vi hade inga pass. Vi fick aldrig lämna landet. Men den muren minns jag, Berlinmuren. Den fanns inom mig, hög, tjock mur av iskall kommunistisk-grå betong. Den var mäktig och den växte stor och stark. Den växte inom mig. Muren som stängde mig mot världen. Världen som för mig var oändlig stor, fri och den doftade vår och demokrati. Världen utanför. Världen som jag ingenting visste om. Världen som jag drömde om i mina vildaste fantasier som jag aldrig vågade berätta om för någon. För det var straffbart att drömma sig fri. Drömma om världen som ingenting visste om mig. Lilla människa, unga varelsen som förbjöds hopp, kärlek och drömmar. Men så kom den kvällen. Den 9 december 1989. En kall vinterkväll, som alla andra kalla vinterkvällar.

Jag satte som vanligt igång metangasspisen för att värma vår lilla lägenhet. Det blev fort varmt och de kalla betongväggarna blev fuktiga, kondensvattnet rann längs väggarna men det var varmt. Så varmt att man kunde sova iklädd med enbart tjocktröja och långkalsonger och med tjockmössa på huvudet. Krypa under ett gigantiskt tjockt ulltäcke och lyssna tyst, så tyst som det bara gick på radioprogrammet Radio Free Europe. Min och mammas endaste länk till världen. Självklart även den en förbjuden sådan. Och då hörde jag på radio att Berlinmuren föll.

Vadå föll?, undrade mor tyst, tyst. För det bodde 39 andra familjer i det där höga huset. Och väggarna hade öron. Så stora öron att närsomhelst kunde någon bli upplockad av Securitate, den hemliga polisen i Rumänien. Och då visste alla i det tysta att människor försvann. En del kom aldrig tillbaka. En del kom tillbaka efter ett bra tag men de var aldrig hela. Vi fruktade Securitate i det tysta men vi kunde inte låta bli att höra vad som hände i världen då och då. Och nu var det där med muren. Nääää, sa mor, nu är de ute och cyklar. Det där tror jag inte ett dugg på. DE är för många. DE är för starka. DE har kontrollen. DE är odödliga. DE är som kackerlackor, överlever i biljarder år. Nääää, inte kan muren… men tänk om… fast vi vågade inte tänka om…

Nja, nu tar vi och sover sa hon och vred knappen på radio. Det blev tyst. Och mörkt. Vi vågade inte prata högt om det vi just hörde på radio men vi tänkte och vi pratade lite tyst om Orwells Djurfarmen en stund innan vi somnade. Vi somnade och för första gången på länge drömde vi om en mur som föll. Och vad som fanns på andra sidan var oceaner av ljusblå himmel så långt ögat kunde nå. Och vi skyndade oss ut på andra sidan med darrande ben och det doftade underbart friskt. Det doftade frihet, det doftade demokrati. Det doftade världen. För första gången i mitt liv vågade jag drömma om ett normalt liv. Ett liv där drömmar kunde bli verklighet. Ett liv, mitt liv som jag själv kunde bestämma över.

Så minns jag Berlinmurens fall och frihetens och demokratins intåg i den kommunistiska diktaturen. Berlinmuren som jag aldrig såg men som växte mäktigare och mäktigare inom mig och som stängde mig mot världen. I år var jag i Berlin och stod vid det som är kvar av muren. Besvikelsen var stor. Den var varken mäktig eller massivt tjock. Hur kunde den stänga människor så hårt från resten av världen? Hur kunde den få en sådan växande makt över så många människoöden? Jag förstår bara inte. Jag kommer aldrig förstå. Men jag kommer aldrig tillåta att den återuppstår.

Christina Soldan, gruppledare Liberalerna Skellefteå

Berlinmuren
9 November 1989 – fotograf Christina Soldan