Jag minns Berlinmuren. Jag hade aldrig varit utomlands. Vi levde i en kommunistisk diktatur med strikt stängda gränser. Vi hade inga pass. Vi fick aldrig lämna landet. Men den muren minns jag, Berlinmuren. Den fanns inom mig, hög, tjock mur av iskall kommunistisk-grå betong. Den var mäktig och den växte stor och stark. Den växte inom mig. Muren som stängde mig mot världen.

I 80-talets Rumänien vågade vi inte hoppas på demokrati och frihet. Men så en dag hörde vi på den förbjudna radiokanalen Radio Free Europe att Berlinmuren fallit. Vågade vi hoppas på en annan verklighet?

För första gången vågade jag drömma om ett liv jag själv kunde bestämma över.

I år var jag i Berlin och stod vid det som är kvar av muren. Besvikelsen var stor. Hur kunde den få en sådan växande makt över så många människoöden? Jag kommer aldrig förstå. Men jag kommer aldrig tillåta att den återuppstår.

Det skriver Christina Soldan, gruppledare Liberalerna Skellefteå.

Lås mer på Folkbladet, URL – is.gd/LD3bzz